Hälsosamt och stärkande

Körinstruktioner: Sväng till vänster i Lima (i Dalarna, inte Lima i Peru). Sväng vänster igen i Rörbäcksnäs. Fortsätt sakta, sakta framåt tills framhjulen trillar över kanten på världen. Då är ni framme.

Det är strängt taget inte nödvändigt att göra detta medan mörkret sänker sig och snön lägger sig på vägen, men det tillför något visst till stämningen. Ungefär som att vandra runt på en kyrkogård fredag den 13 och precis då bestämmer sig grannens varg för att börja yla.
Sedan vi kom hit har Ewa ungefär tre gånger om dagen upprepat ”men hur hittade de det här stället?” – mitt ute i skogen, strax utanför skylten med ”Välkommen till Rörbäcksnäs” (250 invånare), och ändå med en standard som ligger högt över vad man är van vid från fjällstugor. (Fast jag har alltid funderat lite över inredningen i de här stugorna. Fanns det någon gång runt 1980 någon sorts Fjäll-IKEA där de saluförde set med 7 udda pinnstolar? Tidsangivelsen stöds inte bara av stilen på möblemanget, utan även av familjen Vilmusenahos porslin: Stor-och-Liten-mugg av klassisk design.)

Fjällen är sig inte direkt lika sedan vi var här sist. Fast det var tio år sedan och mitt i sommaren, så det kanske inte var helt oväntat. Jag talar egentligen inte om själva skidåkningen (det är övriga familjen som hasar runt på nederbörden på det där sättet), men vi var i stora fjällanläggningen Lindvallen, och... jag vet inte. Fjällstugor i tre och fyra våningar hopbyggda för att så långt som möjligt likna stadskvarter, och en enorm upplevelseanläggning med bio, bowling, spa och äventyrsbad. Ska det kallas friluftsliv? Du kan få exakt samma vildmarkskänsla i Heron City i Skärholmen.

Äventyrsbadet har dock nogsamt besökts. Höga poäng för vattenrutschbanorna. Lite lägre för att de släpper in folk så att det bara är ståplats i bassängen. Höga poäng för inomhussurfning, som vi inte gett oss till att pröva, även om det drar av ännu mer från den där vinterstrapatskänslan. Mycket minuspoäng för hög discomusik, som om tystnaden vore ett stort problem på äventyrsbad normalt sett; man måste skrika för att göra sig hörd om man står bredvid varandra, vilket inte sänker den allmänna ljudnivån. Men de tror väl att nollåttor vill ha det så.

Vi kan även recensera restaurangen. Bra service; vi var först rädda för att de hade tagit med sig Stockholmsperspektivet även där men det visade sig lyckligtvis vara helt fel. AKTA ER FÖR SUSHIN, den görs på morgonen och riset är direkt torrt när det är dags att servera. Thaimaten är god, men man blir lite förvånad när det annonseras som ”thai” och är lika kryddstarkt som snabbmakaroner med falukorv. Utan ketchup.

Ketchup hade de inte heller på hamburgarna på Longhorn. Dessa är inte bara att ”rekommendera” som Petteri skriver, det är de bästa hamburgare vi ätit med undantag för en på en skum bar i Seattle och allt de serverade på Mickey’s Burger i Agadir, Marocko (där köttfärsen var riktigt färsk: de hade en köttklump och en köttkvarn väl synliga i köket). Men här får man även serverat Sälenfjällens historik i kortversion, i alla fall om det är en lugn kväll så att servitrisen hinner dra den. Än en gång service som man inte är van vid från nollåtta-området :)

Istället för skidåkning har jag knatat upp på Medskogshöjden. Jag kan skriva under på höjd och skog, men vet inte riktigt var de har medarna från. Halvvägs upp finns något så ovanligt som ruinerna efter en skidhoppsbacke, som tydligen las ner på trettiotalet eftersom den var ”svårhoppad och riskabel”, precis som om det fanns någon annan sort. Väl uppe på toppen beskådade jag några nerfallna träd, vilket i stort sett var allt som fanns att se, samt utsikten mot förmodligen Norge. Jag försökte hitta den där stigen som Petteri skrev om, men misslyckades skändligen; det jag hittade tog slut mitt på ett kalhygge. Sen fick jag ta mig ner till grusvägen bäst jag kunde. Skaren håller inte längre; snön har samma konsistens som sån där slush man köper på nöjesfält. Fast knädjup. Halvvägs ner hade jag en ”gissa bajset”-upplevelse, som jag skulle ha kort på här om min mobiltelefon kunde ta kort utan att veta exakt var den är. Gräsätare bajsar små runda pluppar. Längre korvar, som i det här fallet, kommer normalt från rovdjur. Är det inte så här års björnarna vaknar? Ibland går det oväntat fort att vada i slush. John Akii-Bua tränade enligt legenden genom att springa i knädjupa floder; han skulle ha gillat det här.

Nå, en dag återstår. Barnen och hustrun ska skida. Jag ska se om det finns någonstans att klippa sig som inte kostar dubbelt så mycket som hemma i Täby...

Anklagelser, blu-ray och pods

J'accuse! Ikväll tänkte vi äta burgare på Longhorn i byn, men när vi kom dit så var det stängt! Jag ville äta där redan igår men blev nedröstad av alla andra som ville äta påskmat. Igen. För typ tredje eller fjärde måltiden i rad. J'accuse! Det är påskmatsälskarnas fel att jag inte fick någon hamburgare!

Så istället för att ta en burgare så hamnade vi på Fjäll Pizza vid Fjällsåsgården och tog var sin pizza istället. Pizzorna fick mycket höga betyg bordet runt, så det blev en bra middag i alla fall. Chefen på Fjäll Pizza är en trevlig prick! Han är en turk som bland annat bott i Kanada och nu har pizzeria vid Hundfjället. Ska ni käka pizza i Sälen är Fjäll Pizza ett mycket bra val!

I kväll invigde vi hemmabion (en enkel blue ray-spelare med två högtalare och en sub-woofer) köpt till stugan. Vi såg den fjärde Pirates of the Carre... (går och hämtar fodralet) ...Caribbean-filmen: "I främmande farvatten". Helt klart den svagaste av Pirates-filmerna, men var kul att se. Speciellt med bättre bild än DVD och med bra trycka i ljudet.

När jag köpte hemmabion så missade personalen att göra merförsäljningen; det ingick nämligen ingen HDMI-kabel och inga kablar för att koppla in ljudet från TV:n. Det får vi fixa till nästa gång vi kommer upp.

Men nu kan alla hyresgäster ta med sig sig och njuta av sina blue ray, DVD och CD. Rock on!

En annan sak man kan ta med sig är sina Nespresso pods. Vi har bestämt oss för att låta Nespresso-bryggaren stå framme till alla hyresgästers glädje, men pods får man alltså stå för själv :)

Och så var det den mystiska stigen. Nu har vi följt den en lite längre bit. Den gick rakt in i skogen och svängde sedan åt vänster. Men var den tar vägen efter det vet vi inte än. Efter vänstersvängen ville de klenare i sällskapet vända hemåt igen, så jag blev nedröstad. Igen.

Imorgon åker vi hemåt!

Kyrka, hög och skit

Johanna mår bättre! Yippie! Men någon cykling blir nog inte av. Lite för klena för det är både hon och jag fortfarande.

En promenad till ICA blev det i alla fall. Och en titt in i kyrkan och på kyrkogården. Utanför kyrkan fanns lite informationstexter om byn i allmänhet och kyrkan i synnerhet.

År 1765 slog sig en Jonas Larsson från Hammarsbyn i Lima tillsammans med savolaksättade (se där!) hustrun Marit Olsdoter från Aspberget i Norra Finnskogen ner i Rörbäcksnäs. Av deras bosättning finns inget kvar, men på samma ställe står nu hembygdsgården.

Kyrkan invigdes 1909, restaurerades 1960, brann ner 1992 och byggdes upp igen 1993!

Utanför kyrkan står resterna av de två brandskadade kyrkklockorna.

På kyrkogården hittade vi den äldsta graven! Den äldsta graven är äldre än kyrkan, men inte lika gammal som de första inbyggarna.

Efter den kombinerade kommersiella och sakrala promenaden fick jag sällskap upp på Medskogshögen av son och svåger med familj. Vi följde inte stigen ner utan free stylade och gick rakt igenom skogen på skaren. På skuggsidan av högen hittade vi istappar!

Men vi var inte de enda som gick i skogen. Vi såg spår efter de andra vandrarna. Det ena av spåren är helt klart älg, men den andra är vi lite osäkra på.

På tillbakavägen tog vi vägen längs Siktån, fortfarande på skare. Mitt ute i skogen stod en skylt, så antagligen hamnade vi det som är den så kallade natur-, kultur- och fiskestigen som går runt byn!

Men den mystiska stigen är fortfarande outforskad! Eftersom Johanna mår mycket bättre så planerar vi att följa stigen en lite längre bit i morgon. Med laddade termosar.

Let's go exploring!

Förkylningen börjar ge med sig! Yippie! Men Johanna är däckad.

Så jag tog en promenad. Först till Medskogstjärn. Där var det mer svårfiskat än vanligt. Solen lyste med sin frånvaro. Vinden ven.

Sedan började jag ta mig upp på Medskogshögen.

Halvvägs upp kunde jag se Trysil. Med kikaren såg jag pisterna! Kanske borde skaffa en bättre kamera, mobilens kamera gör inte upplevelsen rättvisa.

Väl uppe på toppen gick jag till stigs ände...

...satte mig ner och tog en bild på mig själv. Solen tittade fram!

Jag upptäckte att stigen upp till toppen fortsatte ner på andra sidan högen. Jag följde stigen en bit men när jag insåg att den ledde mer bort än hem vände jag och tog mig hem snett över ett hygge och gjorde något som jag inte gjort sedan barnsben (tror jag). Jag gick på skare. Riktig skare, inte pistad snö.

Väl hemma ser jag att stigen inte är utsatt på någon av de kartor vi har i stugan. Helt perfekt för lite utforskande äventyr. Kanske imorgon?

Tystnad råder

En tystnad värdig långfredagen lägrar sig i stugan. Svågern med familj plus två av mina glin rullade iväg till Kläppen för skidåkning, Johanna och Vera sover, svärmor håller för en gångs skull tyst och läser en bok. Endast tinnitusen tjuter.

Optimist som jag är så tog vi med oss cyklarna upp för att så här i påsktider bola med fartdemonerna på kuperade vägar i frisk fjälluft, men en envis förkylning vägrar lämna min kropp så vi får se hur det blir med cyklandet. Det vore ju kul att köra några mil. Just nu blåser det kallt, men solen skiner och med rätt kläder så skulle det nog bli en skön tur.

Medan jag väntar på att friskheten ska infinna sig så körde jag en bredbandskoll på det mobila bredbandet i stugan och såg att det går nästan lika fort som adsl-abbonemanget hemma! Undrar om det betyder att bredbandet i stugan är snabbt eller att det hemma är långsamt?

Den här hastigheten fick jag när jag flyttat modemet till fönstret i ett sovrum. Det är där vi verkar ha bäst täckning. När det stod i den låsta garderoben så fick vi inte alls samma fart. Undrar om man vågar låta det stå framme även när vi har hyresgäster? Det blir ju lite lättare att plocka med sig det om det står framme. Nästa vecka kommer ju en familj från Täby hit. Från Täby i Attunaland. Vojne, vojne, måtte de låta vikingablodet skvala lugnt.

Men eftersom jag tror på människans godhet så låter jag modemet stå kvar där det är bäst täckning, med den bonusen att om man behöver starta om det så kan man göra det.

Rekommenderade våfflor och burgare

I helgen gjorde vi en korthelg i stugan. Vi hade tänkt åka längdskidor, men snön hade hunnit smälta bort så pass mycket att det inte gick att åka, och kanske lika bra det eftersom jag hade ont i halsen.

Så istället för att åka skidor så tog vi en promenad runt i byn och blev rejält utskällda av, tror jag, typ alla hundar i byn. En var dessutom lös och satte full fart mot oss med viftande svans och tog ett varv runt oss, ivrigt sniffandes, innan den sprang tillbaka. De verkar ha bra pli på sina hundar i byn :)

Efter promenaden tog vi bilen till Joängets våffelstuga vid Hundfjället. Ska man äta våfflor i Sälen, så är det där man ska göra det. Vi har provat våfflor på en del andra ställen i Sälen, men de har utan tvekan de bästa våfflorna på Joänget! Personalen berättade att stugan har anor från 1500-talet och byggdes om på 1940-talet. Receptet på våfflorna är tydligen också från 1940-talet. Ett vinnande recept ska man ju inte ändra på. Våffelstugan har blivit lite svårare att hitta till efter att man dels stängt den gamla infarten, dels byggt nya hus runt våffelstugan, men svänger man in mot Hundfjället och håller lite till höger så går det att hitta.

På kvällen besökte vi Rörbäcksnäs enda restaurang, Longhorn Restaurant & Café. De nya ägarna, Roger och Monica, baserar menyn på köttet från deras egna gård. Mer närproducerat än så är svårt att få. Planksteken var man tvungen att förbeställa, men hamburgare och annat kunde man få direkt. Vi satsade på hamburgare och blev inte besvikna! Är ni i byn rekommenderar vi ett besök!

Roger berättade att de även har turridning med westernhästar, som Johanna vill testa, och att de på vintern plogar upp en isbana vid gården. Tydligen brukar engelsmän komma och sladda hos dem och de behöver någonstans att bo, så vi var inte sena att berätta att vi gärna hyr ut. Få se om vi kommer att ha slirande engelsmän i stugan nästa vinter!