Självspårat är svettigast

Annandagens ljusa timmar tillbringade jag och Johanna i skogen. Vi spände på oss skidorna vid farstukvisten och följde skoterleden mot Vallsjön. Det var bara det att ingen skoter kört där ännu, så vi fick spåra själva genom 30 centimeter djup lössnö. Det gick inte fort framåt, men lite kul att känna sig som en trapper i vildmarken.

I höjd med Dammbron vek vi av från skoterleden och korsade Siktån.

Efter bron fortsatte vi att spåra oss fram mot Vallsjöspåret. Väl framme vid spåret såg vi att det var plattat men inte spårat. Tempot gick upp när vi slapp spåra oss fram, men förra säsongens vallatejp gav inte optimalt glid. Snön fastnade under skidorna, framför allt under Johannas! Hon fick staka sig ner för alla backar! När spåret korsade vägen så vände hon hemåt. Den hårda ytan på på vägen skrapade bort den fastklibbade snön och hon kunde åka med lite mer glid hem.

Jag fortsatte spåret runt och fick sämre glid allteftersom jag skidade mig fram. Svetten började rinna i ansiktet och steg ångande upp ut kragen och immade igen mina glasögon...

Halvblind och trött kom jag fram till stugan en kvart efter Johanna. Vi var båda oerhört nöjda med våra eskapader.

Det vore kul om man kunde hålla de spår vi gjorde öppna under vintern. Då skulle man kunna ta sig till Vallsjöspåret och åka det, eller via Vallsjöspåret ta sig till Skogssäterspåret eller Hundfjällsspåret. Om man dessutom gjorde spår åt andra hållet från stugan sett, mot och förbi Medskogstjärnen så skulle man komma till elljusspåret. Och då kommer man åt alla spår som finns i byn! Direkt från vår underbara stuga!

Hoppsan bambi style

Idag blev det dubbla premiärer: Säsongens första utförsåkning, och första gången i Trysil någonsin!

Trysil ligger ju bara drygt 4 mil från stugan och är väl värt ett besök. Vi tog oss till norrsidan, Trysil Høyfjellssenter, där det finns mest gröna backar. Det passade alldeles utmärkt att börja säsongens åkning där.

Jag tror att utsikten där uppifrån är helt fantastisk. Med lite mindre dimma skulle jag nog kunnat njuta av utsikten. När vi tog Toppekspressen upp till toppen och åkte en lååång grön backe neråt så hade vi inte mycket till sikt. Men kul var det i alla fall.

Det finns massor av backar att utforska. Trysil känns som om det är minst fyra gånger Hundfjället och Tandådalen tillsammans. Klart större anläggning än Vemdalen. Åre har vi aldrig varit i, men jag blir inte förvånad om Trysil har fler nedfarter än Åre också.

Skipassen laddade vi på plats. Killen bakom disken visade sig vara från Rörbäcksnäs. Han bor i lägenheten ovanför ICA-butiken. Bygden är stor och liten samtidigt.

Själva skidåkningen var lite darrig... Det var mest "hoppsan bambi style". Efter lunchen gick det bättre. Nu ser vi fram mot att åka i Trysil igen på torsdag då yr.no lovar att det ska bli soligt!

Rusch i butik och spår

Sista ruschen innan julafton. Sonen fick övningsköra till Torgås där vi hyrde skidor, sedan till Stadiums outlet för att komplettera vinterkläderna och vidare till ICA i Sälen för att handla mat.

Efter en snabb lunch kom dagens höjdpunkt. Invigning av elljusspåret! Jag och frun hasade ett varv och märkte att längdskidåkningsmusklerna och flåset inte har bevarats sedan förra säsongen... Men en rapport på skidspår.se blev det.

Nu in i bastun!

Uppesittarkvällen kommer att tillbringas med kockmössan på, den med en finsk flagga på. Lanttulaatikko och porkkanalaatikko ska tillagas.

En ångande Adonis

Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva, men det känns som att ett blogginlägg vill ut. Och bli ett utlägg?

Vi valde en av de där fruktade trafikdagarna att åka hit till Rörbäcksnäs, och visst var det många bilar, definitivt fler än en vanlig helg, men resan gick hur bra som helst. Det tog ganska precis en eftermiddag att åka hit, från tolv till sex, så vi har haft kvällen  på oss att landa och börja njuta av att vara här.

Vi hann med att basta också. Bastun är ju utomhus på farstukvisten medan duschen är inomhus. Så för att ta sig från duschen till bastun måste man ta minst tre, fyra steg med blöta nyduschade fötter på den kalla, kalla farstukvisten. Kylan gör nästan ont, men det går snabbt över när man väl är inne i den varma, sköna bastun.

När man stiger ut ur bastun är kylan inte alls lika påtaglig. Då kan man likt en varm, svettig och ångande Adonis ta en liten promenad i snön innan man går in igen. Helt underbart!

Det är tur att grannhuset oftast är tomt.

Under själva bastandet sitter vi ofta och diskuterar hur en ny bastu skulle se ut. Den vi har är en ombyggd skidbod och är lite trång.

En idé är att bygga en friggebodsbastu bredvid förrådet. Själva boden skulle innehålla dels en bastu, dels en liten spa-avdelning med plats för omklädning och en dusch. Bastun får gärna vara vedeldad, och skulle kunna få värma vatten till duschen och kanske också till en vattenradiator eller, ännu bättre, till ett golvvärmesystem.

Och om man får fortsätta drömma skulle friggeboden ha en veranda med en ute-dusch och en badtunna vars vatten också kan värmas av bastuaggregatet. Det vore ju kungligt att kunna sitta i en badtunna mitt i vintern och ånga!

Nu är det dags att drömma vidare, men nu i sängen. I morgon ska vi se om skidspåren är åkbara.

God natt!

Den smala vägen mot konsumtionens blivande Mekka?

Fick nyss tips om att det kommer att byggas ett köpcentrum i den lilla byn Långflon bara två mil från Rörbäcksnäs! Nyheten står att läsa i en kort artikel i DN och en längre i NWT.

Bygget ska påbörjas i vår.

Det låter spännande tycker jag och ska definitivt följas upp.

Vägen från Rörbäcksnäs mot Långflon går via Norge. Strax efter att man passerat gränsen in i Norge så korsar vägen ett litet vattendrag. Vägen är normalbred, men själva bron är väldigt smal. Det får inte plats två bilar i bredd på den. Först tänkte jag att det var en rest av något invasionsförsvar, men kom sedan på att det nog är så att den smala bron ska stoppa lastbilar från att ta den vägen över gränsen så att de i stället måste ta vägen där tullstationen ligger!

Eller?

Lättklädd kändis

I går var vi på Experium och badade. Det var som vanligt kul. På Experium har de de två roligaste vattenrutschkanorna jag åkt i. De har X-tube och Black Hole. I X-tube åker man i ett gult rör sittandes på en stor badring. En ganska lugn tur. Black Hole däremot är ett silverfärgat rör med disco-lights på insidan som går desto fortare. Medan vi var där såg jag ingen som slog mina 15.37, skrev han stolt. Hemligheten ligger i att man ska lyfta upp stussen och lägga all vikt på hälarna och skuldrorna, som om man skulle gå upp i brygga. Då går det fort :-)

När vi tog en paus i badandet och satt, tillsammans med en massa andra människor i badkläder, och fikade så fastnade mina ögon på en kvinna i kön till serveringen, en kändis! Jag petade på Johanna och frågade viskande om hon också kände igen henne. Johanna kände igen henne också, men vi båda antog att det bara var likt, men inte hon.

När vi lämnade gick vi förbi hennes bord och hörde hennes manliga sällskap säga "Sitt här, Maud".

Det var Maud Olofsson!

I baddräkt. Who-ho!

God värd och verklighet

Vi är goda värdar. Vi lät förra helgens gäster njuta av sol, frost och härliga vandringar upp på Hundfjället. Vi själva är här när det är blötsnö och tunga gråa skyar. Någon måste ju ta den smällen.

Men vi lider inte det minsta. Vi har trotsat vädrets tristess och begått säsongens pulka premiär! Jag och Johanna skickade ner yngsta dottern för Medskogshögen. Inte från toppen då, men en liten bit upp, tillräckligt högt upp för att få lite fart på pulkan. Vi fick kämpa ett par åk för att köra upp ett spår så att de sista åken blev lite mer fartfyllda.

En snölykta byggde vi också!

På vägen upp så konstaterade Johanna att allt är lite mer verkligt här. Naturen, vädret och djuren kommer närmare in på och känns mer; allt blir mer verkligt.

Älgen som stod på vasaloppsvägen var verklig. Allt gick bra; jag fick ner farten och stannade strax framför den. Det var en yngling, troligen född i våras och nyligen bortstött av sin ömma moder. Den irrade kors och tvärs över vägen innan den sprang ut i skogen. Efter det så tittade jag lite extra efter fler älgar, men såg ingen.

Den lösa snömodden som vi surfade fram på den sista biten till stugan var verklig som bara den. Men det gick bra att köra genom/på den. Bara man inte gasade, bromsade eller svängde för mycket så gled vi ganska rakt fram. I dag har modden smält bort nästan helt.

Jag hade en förhoppning om att vi skulle kunna hitta ett skidspår att inviga längdskidorna i, men närmaste uppkörda spår är i Kläppen och det är inte säkert att de överlevt nattens regn.

I stället för att åka skidor så gick jag och Johanna upp på toppen av Medskogshögen. Det blev en lagom pulshöjare.

Kyla och is

Två besök i stugan har det blivit på sista tiden!

För ett par veckor sedan var jag och min vän Mats uppe och försökte oss på att fiska. Mats lyckades kroka två abborrar som han fick upp på land, en öring som vi båda såg ovan ytan innan den släppte och en gädda som bara han såg, eller egentligen bara kände eftersom den aldrig kom ur vattnet. Själv blötte jag ner mina drag och dränkte ett par maskar.

En av abborrarna som Mats fick. Den blev lite förvånad över att bli fångad.

Den mysigaste fisketuren var nog den till Skärtjärn när mörkret lade sig.

Vid stugan hade lupinerna blommat klart och kamouflerat sig som videkissar...

Trots allt var det härligare att stå i blåst under tunga gråa skyar med iskallt vatten upp till fotknölarna, än att sitta på jobbet och stirra på en skärm. Och då gillar jag mitt jobb skarpt! Men man känner sig mer levande när man utsätter sig för lite natur. Som fiskeresa blir det underbetyg, men som resa till Rörbäcksnäs blev det som vanligt toppbetyg.

Den andra turen still stugan är vi nyss hemkomna från. Vi åkte upp för att fira min födelsedag. Jag lyckade få med mig min yngsta och äldsta på en kort fisketur trots att det var bara 3 plusgrader och regnade! Vi fick liv i en brasa och grillade korv, men sedan blev lite för bistert för alla inblandade.

På vägen hem åkte vi över fjället. Hundfjället och Tandådalens fjäll hade små fläckar av snö på toppen, men Högfjället bjöd på mer vinterkänsla. Där var kvistar och gräs täckta av ett lager is!

Ogjort

En summering av vad vi inte hann med i somras, trots att vi var i stugan mest hela tiden:

• Fjällvandra. Det blev aldrig väder för att traska upp på fjället. Vi tar nya tag i höst!
  
• Cykla mountainbike. Mbt-lederna runt Rörbäcksnäs ska vara bland de bästa i landet. Vi såg och pratade med många cyklister, men kom inte i väg på någon tur själva. Vi skyller på vädret...
  
• Bygga altan. Tiden och orken räckte inte till! Nästa semester kanske vi bygger en altan. Och ett nytt kök. Och badrum, både uppe och nere. Och en friggebodsbastu med badtunna! Hmm... Finns en del att stå i :-)

Men vi hann med mycket annat kul. No regrets!

Nu ska jag lägga ut en annons och se om någon cykelvasalöpare kan vara intresserad av att hyra stugan!

Plan och plana ytor

En regning dag satte jag, Hilma och Hilmas kompis Ellen oss i bilen och åkte på upptäcktsfärd. Ett av stoppen blev på Sälens flygplats, som egentligen ligger bra mycket närmare Rörbäcksnäs än Sälen.

Det finns planer på att bygga ut flygplatsen och då kalla den för Sälen Trysil Airport. Tanken är att turister från lite längre bort ska kunna flyga dit och sedan bussas ut till Sälenfjällens anläggningar, Kläppen, Stöten och Trysil. Eller till en stuga i Rörbäcksnäs...

Det var uppehåll när vi kom till flygplatsen. Molnen hängde tunga och pölarna på start- och landningsbanan blänkte.

På ett av husen, en hangarliknande byggnad stog det Rörbäcksnäs 1620 ft, vilket fick mig att fundera lite. Heter flygplatsen egentligen Rörbäcksnäs flygplats men kallas för Sälens flygplats för att Sälen är mer känt eller står det Rörbäcksnäs för att Rörbäcksnäs är närmaste ort?

Den andra hangaren var ordentligt stängd, men jag kunde sticka in mobilen i en glipa på undersidan av porten och ta en bild på vad som nu kunde finnas där inne. Och gissa vad? Det fanns inte ett flygplan utan två, däri!

Det är något speciellt med stora öppna ytor. Alla mina barn har alltid börjat springa runt när de kommit ut på öppna ytor, så även denna gång. Tjejerna sprang runt och roade sig.

 En annan sak som brukar roa barn i alla åldrar är vattenpölar.

Efter att vi roat oss öppnades himlens portar och vi sprang tillbaka till bilen.

Succé efter succé!

Efter ett kort besök i Uppsala är jag och mina döttrar och kaninen Oliver här igen! Sonen valde att bli kvar i Uppsala och hustrun jobbar igen.

Innan döttrarna kom upp var jag ensam i stugan ett par dagar och njöt av tystnaden. Nu fyller ljudet av Zelda och Sims 3 stugan. Det är bra att Oliver är här också. När jag var själv här och gick förbi hans bur så hajjade jag till varje gång över att den var tom! Nu är han där igen och möter min blick.

Egentligen var jag inte ensam i stugan. Jag var knappt i stugan. Så stor del som möjligt av tiden förla jag vid så många tjärnar som möjligt; ett fishing frenzy! Tidigare, för en så där tio år sedan, när jag var här tillsammans med Mats och Peter, så hade vi stora problem med att få fisk överhuvudtaget. Med det i minne så måste jag säga att fisket har gått strålande bra! Jag får fisk (öring, röding, abborre, gädda och mört) på mer än varannan fisketur. Succé! Hur kul som helst.

Speciellt kul när jag bestämt mig för att ta hem och tillaga bara riktigt stora fiskar, resten fotograferas och försätts på fri fena. Och facebookas till allas stora glädje. Fiskekniven har inte rensat många hittills... Rensa fisk är tråkigt. Fånga och fota fisk är kul.

En stor skillnad mellan de första veckorna här och nu är att svidknotten (svidare, sviern, svidon, svedan, svidan, svirro, sväda, småsven, sve, svidd, brännmy, gnadd, mueiva, kärt barn har många namn) knappt syns till längre! Jag vet inte om vädret är ogynnsamt för dem eller om deras säsong, om de har någon speciellt säsong, är över. Hur som helst är det skönt att slippa dem.

I och för sig, under fisketurer vid de fuktigaste gungflyna kommer de fram när vinden mojnar framåt kvällningen, men inte alls i lika stora antal som tidigare. Och kring stugan har jag knappt märkt av dem. Bara att tacka och ta emot.

Inte ens när Johanna röjde lite mer sly har de dykt upp. När jag röjde sly var jag tvungen att ha myggnätsmössan, handskar och långärmat och -byxat men kunde ändå inte jobba ostört mer än en liten stund åt gången.

Kanske det är så att min slyröjning gav resultat så snabbt? Vi tog ju bort slyn för att dels få en finare tomt, dels göra en mer ogynnsam miljö för myggor, knott och mossa. En till succé i så fall :-)

Det mesta av slyn har vi nu eldat upp, men en del lite grövre buskar och småträd blir till ved som ska värma stugan i höst och vinter. Precis som den nedtagna bröstpanelen som sågats upp i lagom stora bitar och staplats på farstun i väntan på att slukas av lågorna.

Ride 'Em Cowboy, typ

Jag börjar ana varför Zeb Macahan går som han gör.

Johanna och jag har varit på en halvdags ridtur western style på Heros hästar. Anna, som jobbar på Heros hästar (och på Restaurang Longhorn) och har sysslat med Parelli Natural Horsemanship i flera år, tog oss ut på en tur till Svartåsens fäbod via stigar och vägar genom tallskog och längs myrar.

På ridturen var vi bara tre ryttare, men fyra hästar. En häst, döpt till Donkey pga öronen, skulle vänjas vid turridning och sadel följde lös med utan ryttare, men med sadel på. Vi fick instruktioner om att "bara knuffa bort honom om han kom för nära"... Donkey skötte sig fint. Han skrämde min häst, Nettan, bara en gång och jag kunde hantera situationen (nu ska ni för ert inre se mig på en stegrande häst, jag tänker inte göra något för att ändra den bilden).

Jag som inte har någon erfarenhet av ridning av något slag, sist jag red var nog i Irland för 20 år sedan, på min bröllopssresa, har inget att jämföra med men att rida westernhäst är en helt annan sak än att rida på vanligt sätt. Så här är en syn som världen inte skådat på 20 år. Your's truly, och min för 20 år sedan trolovade, till häst.

Likheterna mellan horsemanshipship och aikido är legio. Man sitter med tungt centrum och rak rygg genom alla gångarter. Jag kom upp i trav som mest. Jag försökte mig på galopp(!) men Nettan blev nog bra förvirrad eftersom jag enligt Anna både gasade (klappade Nettan på rumpan) och bromsade (drog i tyglarna) samtidigt. Stackars häst.

Den största likheten med aikido är dock hur man hanterar hästen. Man tvingar den inte att göra något. Inga sporrar, inga piskor, inga hårda bett, bara tuggtobak och en dröm om fria vidder. Man leder hästen, inte styr den. Till exempel, för att få hästen att stanna lyfter man tyglarna rakt upp, inte bakåt. 

Ett exempel på vad som är annorlunda mellan horsemanship och vanlig hästhållning: Westernhästar ska klara av att trassla in sig i grimskaftet utan att få panik. Att låta hästen dra grimskaftet efter sig på marken är ett stort no, no i vanliga fall, säger de som vet. Men hästen Stark hade inga problem  med det:

Sadlar finns det många olika sorter av, och jag ser inte skillnad på fram och bak på någon av dem. Men den sadel jag satt i (måttanpassad efter min stuss) var bekväm. Som att sitta i en fåtölj, nästan. Kombinationen av sittstil och sadeltyp ger en helt annan komfort än vanlig sittstil och sadel, säger de som vet. Jag vet att jag inte fick ont någonstans och kände mig lite som som cowboy där jag satt.

Fäboden var vacker med en magnifik utsikt över nejden. Den ska vara riktigt gammal.

Vid fäboden möttes vi av en fårskock som vistas där. Korna som också vistas där höll sig dock undan.

Hästarna fick gå lösa och beta medan vi grillade korv. På bilden är det från vänster till höger Donkey, Nettan, Stark som Anna red och Red som Johanna red.

På fäboden har det funnits en rikstelefon och en telegraf, minsann!

Efter att ha lyssnat på Anna så tycker jag att horsemanship verkar vara ett riktigt vettigt sätt att hantera hästar på! Och på Heros hästar vet de vad de håller på med.

Nu mot Longhorn för att äta älgburgare!

Stiljte

Storstugan är klar! Tapeterna och alla listerna sitter där de ska. Elementen och alla eluttag och strömbrytare är uppsatta.

Gamla spånskivor på väg ner:

Nya spånskivor på plats:

Hmmm. Den nya tapeten syns inte riktigt på bild:

En liten hint om hur det såg ut tidigare:

Så, det råder stiltje på renoveringsfronten. Någon altan orkar jag inte bygga nu, men det står på att-göra-listan.

En annan mer irriterande stiltje är vinden. I dag blåser det inte. Ett lätt regn faller av och till. Så jag tänkte börja bygga lite en koja tillsammans med Hilma och granndottern som är och hälsar på, men mygg och svä satte stopp för de planerna... I stället greppade jag en häcksax och började klippa ner sly, men de där myggen och sväna var lite för sällskapliga! Jag får ta klippningen i omgångar.

En katatrofal stiltje är fisket! Jag har inte varit ute på två kvällar! Och då ska man veta att jag köpt en alldeles ny rök. Det är bara att röka på.

Sist jag fiskade tog jag mig till Källtjärn. Den var faktiskt lite svår att hitta och jag höll på att gå förbi den men fick syn på den i ögonvrån och la om kursen. Tjärnen är omgiven av ett mjukt gungfly som jag försiktigt klev ut på. Synen av vakande öring var en bra drivkraft.

Väl framme vid strandkanten kastade jag ut en tafs med fyra flugor som abborrarna i Skidvägstjärn gillat och fick ett hugg som släppte direkt. Och så sjönk jag en decimeter, minst, så jag vågade inte stå kvar och letade rätt på en fastare plats att stå på. Det tog inte lång stund innan sommarens första öring var landad. 

Det är en bra sommar!