Självspårat är svettigast

Annandagens ljusa timmar tillbringade jag och Johanna i skogen. Vi spände på oss skidorna vid farstukvisten och följde skoterleden mot Vallsjön. Det var bara det att ingen skoter kört där ännu, så vi fick spåra själva genom 30 centimeter djup lössnö. Det gick inte fort framåt, men lite kul att känna sig som en trapper i vildmarken.

I höjd med Dammbron vek vi av från skoterleden och korsade Siktån.

Efter bron fortsatte vi att spåra oss fram mot Vallsjöspåret. Väl framme vid spåret såg vi att det var plattat men inte spårat. Tempot gick upp när vi slapp spåra oss fram, men förra säsongens vallatejp gav inte optimalt glid. Snön fastnade under skidorna, framför allt under Johannas! Hon fick staka sig ner för alla backar! När spåret korsade vägen så vände hon hemåt. Den hårda ytan på på vägen skrapade bort den fastklibbade snön och hon kunde åka med lite mer glid hem.

Jag fortsatte spåret runt och fick sämre glid allteftersom jag skidade mig fram. Svetten började rinna i ansiktet och steg ångande upp ut kragen och immade igen mina glasögon...

Halvblind och trött kom jag fram till stugan en kvart efter Johanna. Vi var båda oerhört nöjda med våra eskapader.

Det vore kul om man kunde hålla de spår vi gjorde öppna under vintern. Då skulle man kunna ta sig till Vallsjöspåret och åka det, eller via Vallsjöspåret ta sig till Skogssäterspåret eller Hundfjällsspåret. Om man dessutom gjorde spår åt andra hållet från stugan sett, mot och förbi Medskogstjärnen så skulle man komma till elljusspåret. Och då kommer man åt alla spår som finns i byn! Direkt från vår underbara stuga!