Självspårat är svettigast

Annandagens ljusa timmar tillbringade jag och Johanna i skogen. Vi spände på oss skidorna vid farstukvisten och följde skoterleden mot Vallsjön. Det var bara det att ingen skoter kört där ännu, så vi fick spåra själva genom 30 centimeter djup lössnö. Det gick inte fort framåt, men lite kul att känna sig som en trapper i vildmarken.

I höjd med Dammbron vek vi av från skoterleden och korsade Siktån.

Efter bron fortsatte vi att spåra oss fram mot Vallsjöspåret. Väl framme vid spåret såg vi att det var plattat men inte spårat. Tempot gick upp när vi slapp spåra oss fram, men förra säsongens vallatejp gav inte optimalt glid. Snön fastnade under skidorna, framför allt under Johannas! Hon fick staka sig ner för alla backar! När spåret korsade vägen så vände hon hemåt. Den hårda ytan på på vägen skrapade bort den fastklibbade snön och hon kunde åka med lite mer glid hem.

Jag fortsatte spåret runt och fick sämre glid allteftersom jag skidade mig fram. Svetten började rinna i ansiktet och steg ångande upp ut kragen och immade igen mina glasögon...

Halvblind och trött kom jag fram till stugan en kvart efter Johanna. Vi var båda oerhört nöjda med våra eskapader.

Det vore kul om man kunde hålla de spår vi gjorde öppna under vintern. Då skulle man kunna ta sig till Vallsjöspåret och åka det, eller via Vallsjöspåret ta sig till Skogssäterspåret eller Hundfjällsspåret. Om man dessutom gjorde spår åt andra hållet från stugan sett, mot och förbi Medskogstjärnen så skulle man komma till elljusspåret. Och då kommer man åt alla spår som finns i byn! Direkt från vår underbara stuga!

Hoppsan bambi style

Idag blev det dubbla premiärer: Säsongens första utförsåkning, och första gången i Trysil någonsin!

Trysil ligger ju bara drygt 4 mil från stugan och är väl värt ett besök. Vi tog oss till norrsidan, Trysil Høyfjellssenter, där det finns mest gröna backar. Det passade alldeles utmärkt att börja säsongens åkning där.

Jag tror att utsikten där uppifrån är helt fantastisk. Med lite mindre dimma skulle jag nog kunnat njuta av utsikten. När vi tog Toppekspressen upp till toppen och åkte en lååång grön backe neråt så hade vi inte mycket till sikt. Men kul var det i alla fall.

Det finns massor av backar att utforska. Trysil känns som om det är minst fyra gånger Hundfjället och Tandådalen tillsammans. Klart större anläggning än Vemdalen. Åre har vi aldrig varit i, men jag blir inte förvånad om Trysil har fler nedfarter än Åre också.

Skipassen laddade vi på plats. Killen bakom disken visade sig vara från Rörbäcksnäs. Han bor i lägenheten ovanför ICA-butiken. Bygden är stor och liten samtidigt.

Själva skidåkningen var lite darrig... Det var mest "hoppsan bambi style". Efter lunchen gick det bättre. Nu ser vi fram mot att åka i Trysil igen på torsdag då yr.no lovar att det ska bli soligt!

Rusch i butik och spår

Sista ruschen innan julafton. Sonen fick övningsköra till Torgås där vi hyrde skidor, sedan till Stadiums outlet för att komplettera vinterkläderna och vidare till ICA i Sälen för att handla mat.

Efter en snabb lunch kom dagens höjdpunkt. Invigning av elljusspåret! Jag och frun hasade ett varv och märkte att längdskidåkningsmusklerna och flåset inte har bevarats sedan förra säsongen... Men en rapport på skidspår.se blev det.

Nu in i bastun!

Uppesittarkvällen kommer att tillbringas med kockmössan på, den med en finsk flagga på. Lanttulaatikko och porkkanalaatikko ska tillagas.

En ångande Adonis

Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva, men det känns som att ett blogginlägg vill ut. Och bli ett utlägg?

Vi valde en av de där fruktade trafikdagarna att åka hit till Rörbäcksnäs, och visst var det många bilar, definitivt fler än en vanlig helg, men resan gick hur bra som helst. Det tog ganska precis en eftermiddag att åka hit, från tolv till sex, så vi har haft kvällen  på oss att landa och börja njuta av att vara här.

Vi hann med att basta också. Bastun är ju utomhus på farstukvisten medan duschen är inomhus. Så för att ta sig från duschen till bastun måste man ta minst tre, fyra steg med blöta nyduschade fötter på den kalla, kalla farstukvisten. Kylan gör nästan ont, men det går snabbt över när man väl är inne i den varma, sköna bastun.

När man stiger ut ur bastun är kylan inte alls lika påtaglig. Då kan man likt en varm, svettig och ångande Adonis ta en liten promenad i snön innan man går in igen. Helt underbart!

Det är tur att grannhuset oftast är tomt.

Under själva bastandet sitter vi ofta och diskuterar hur en ny bastu skulle se ut. Den vi har är en ombyggd skidbod och är lite trång.

En idé är att bygga en friggebodsbastu bredvid förrådet. Själva boden skulle innehålla dels en bastu, dels en liten spa-avdelning med plats för omklädning och en dusch. Bastun får gärna vara vedeldad, och skulle kunna få värma vatten till duschen och kanske också till en vattenradiator eller, ännu bättre, till ett golvvärmesystem.

Och om man får fortsätta drömma skulle friggeboden ha en veranda med en ute-dusch och en badtunna vars vatten också kan värmas av bastuaggregatet. Det vore ju kungligt att kunna sitta i en badtunna mitt i vintern och ånga!

Nu är det dags att drömma vidare, men nu i sängen. I morgon ska vi se om skidspåren är åkbara.

God natt!

Den smala vägen mot konsumtionens blivande Mekka?

Fick nyss tips om att det kommer att byggas ett köpcentrum i den lilla byn Långflon bara två mil från Rörbäcksnäs! Nyheten står att läsa i en kort artikel i DN och en längre i NWT.

Bygget ska påbörjas i vår.

Det låter spännande tycker jag och ska definitivt följas upp.

Vägen från Rörbäcksnäs mot Långflon går via Norge. Strax efter att man passerat gränsen in i Norge så korsar vägen ett litet vattendrag. Vägen är normalbred, men själva bron är väldigt smal. Det får inte plats två bilar i bredd på den. Först tänkte jag att det var en rest av något invasionsförsvar, men kom sedan på att det nog är så att den smala bron ska stoppa lastbilar från att ta den vägen över gränsen så att de i stället måste ta vägen där tullstationen ligger!

Eller?