Körinstruktioner: Sväng till vänster i Lima (i Dalarna, inte Lima i Peru). Sväng vänster igen i Rörbäcksnäs. Fortsätt sakta, sakta framåt tills framhjulen trillar över kanten på världen. Då är ni framme.
Det är strängt taget inte nödvändigt att göra detta medan mörkret sänker sig och snön lägger sig på vägen, men det tillför något visst till stämningen. Ungefär som att vandra runt på en kyrkogård fredag den 13 och precis då bestämmer sig grannens varg för att börja yla.
Sedan vi kom hit har Ewa ungefär tre gånger om dagen upprepat ”men hur hittade de det här stället?” – mitt ute i skogen, strax utanför skylten med ”Välkommen till Rörbäcksnäs” (250 invånare), och ändå med en standard som ligger högt över vad man är van vid från fjällstugor. (Fast jag har alltid funderat lite över inredningen i de här stugorna. Fanns det någon gång runt 1980 någon sorts Fjäll-IKEA där de saluförde set med 7 udda pinnstolar? Tidsangivelsen stöds inte bara av stilen på möblemanget, utan även av familjen Vilmusenahos porslin: Stor-och-Liten-mugg av klassisk design.)
Fjällen är sig inte direkt lika sedan vi var här sist. Fast det var tio år sedan och mitt i sommaren, så det kanske inte var helt oväntat. Jag talar egentligen inte om själva skidåkningen (det är övriga familjen som hasar runt på nederbörden på det där sättet), men vi var i stora fjällanläggningen Lindvallen, och... jag vet inte. Fjällstugor i tre och fyra våningar hopbyggda för att så långt som möjligt likna stadskvarter, och en enorm upplevelseanläggning med bio, bowling, spa och äventyrsbad. Ska det kallas friluftsliv? Du kan få exakt samma vildmarkskänsla i
Heron City i Skärholmen.
Äventyrsbadet har dock nogsamt besökts. Höga poäng för vattenrutschbanorna. Lite lägre för att de släpper in folk så att det bara är ståplats i bassängen. Höga poäng för inomhussurfning, som vi inte gett oss till att pröva, även om det drar av ännu mer från den där vinterstrapatskänslan. Mycket minuspoäng för hög discomusik, som om tystnaden vore ett stort problem på äventyrsbad normalt sett; man måste skrika för att göra sig hörd om man står bredvid varandra, vilket inte sänker den allmänna ljudnivån. Men de tror väl att nollåttor vill ha det så.
Vi kan även recensera restaurangen. Bra service; vi var först rädda för att de hade tagit med sig Stockholmsperspektivet även där men det visade sig lyckligtvis vara helt fel. AKTA ER FÖR SUSHIN, den görs på morgonen och riset är direkt torrt när det är dags att servera. Thaimaten är god, men man blir lite förvånad när det annonseras som ”thai” och är lika kryddstarkt som snabbmakaroner med falukorv. Utan ketchup.
Ketchup hade de inte heller på hamburgarna på Longhorn. Dessa är inte bara att ”rekommendera” som Petteri skriver, det är de bästa hamburgare vi ätit med undantag för en på en skum bar i Seattle och allt de serverade på Mickey’s Burger i Agadir, Marocko (där köttfärsen var riktigt färsk: de hade en köttklump och en köttkvarn väl synliga i köket). Men här får man även serverat Sälenfjällens historik i kortversion, i alla fall om det är en lugn kväll så att servitrisen hinner dra den. Än en gång service som man inte är van vid från nollåtta-området :)
Istället för skidåkning har jag knatat upp på Medskogshöjden. Jag kan skriva under på höjd och skog, men vet inte riktigt var de har medarna från. Halvvägs upp finns något så ovanligt som ruinerna efter en skidhoppsbacke, som tydligen las ner på trettiotalet eftersom den var ”svårhoppad och riskabel”, precis som om det fanns någon annan sort. Väl uppe på toppen beskådade jag några nerfallna träd, vilket i stort sett var allt som fanns att se, samt utsikten mot förmodligen Norge. Jag försökte hitta den där stigen som Petteri skrev om, men misslyckades skändligen; det jag hittade tog slut mitt på ett kalhygge. Sen fick jag ta mig ner till grusvägen bäst jag kunde. Skaren håller inte längre; snön har samma konsistens som sån där slush man köper på nöjesfält. Fast knädjup. Halvvägs ner hade jag en ”gissa bajset”-upplevelse, som jag skulle ha kort på här om min mobiltelefon kunde ta kort utan att veta exakt var den är. Gräsätare bajsar små runda pluppar. Längre korvar, som i det här fallet, kommer normalt från rovdjur. Är det inte så här års björnarna vaknar? Ibland går det oväntat fort att vada i slush.
John Akii-Bua tränade enligt legenden genom att springa i knädjupa floder; han skulle ha gillat det här.
Nå, en dag återstår. Barnen och hustrun ska skida. Jag ska se om det finns någonstans att klippa sig som inte kostar dubbelt så mycket som hemma i Täby...
