Men vi lider inte det minsta. Vi har trotsat vädrets tristess och begått säsongens pulka premiär! Jag och Johanna skickade ner yngsta dottern för Medskogshögen. Inte från toppen då, men en liten bit upp, tillräckligt högt upp för att få lite fart på pulkan. Vi fick kämpa ett par åk för att köra upp ett spår så att de sista åken blev lite mer fartfyllda.
En snölykta byggde vi också!
På vägen upp så konstaterade Johanna att allt är lite mer verkligt här. Naturen, vädret och djuren kommer närmare in på och känns mer; allt blir mer verkligt.
Älgen som stod på vasaloppsvägen var verklig. Allt gick bra; jag fick ner farten och stannade strax framför den. Det var en yngling, troligen född i våras och nyligen bortstött av sin ömma moder. Den irrade kors och tvärs över vägen innan den sprang ut i skogen. Efter det så tittade jag lite extra efter fler älgar, men såg ingen.
Den lösa snömodden som vi surfade fram på den sista biten till stugan var verklig som bara den. Men det gick bra att köra genom/på den. Bara man inte gasade, bromsade eller svängde för mycket så gled vi ganska rakt fram. I dag har modden smält bort nästan helt.
Jag hade en förhoppning om att vi skulle kunna hitta ett skidspår att inviga längdskidorna i, men närmaste uppkörda spår är i Kläppen och det är inte säkert att de överlevt nattens regn.
I stället för att åka skidor så gick jag och Johanna upp på toppen av Medskogshögen. Det blev en lagom pulshöjare.
